Scener ur verkligheten,      
politik och lite kultur      

Länge leve federley.blogspot.com.

Ja, det här är verkligen att koka soppa på en spik…

Det här inlägget på Johan Sjöbergs blogg var ju jättebra efter att jag fått veta vem Lars Lagerbäck är »

Vaddå sport?

• Personer som lyssnar på musik så högt i sina hörlurar att till och med jag hör vad de lyssnar på. Hur högt är det då inte för dom!?
• Personer som förpestar luften för människor de inte känner med sin tobaksrök. Ibland känner jag mig helt förföljd av alla rökare, det är som att de är ute efter just mig! :-(

Ajaj, mobilen vart inte postad förrän idag vilket innebär mobillöshet hela helgen…! Hm, det börjar faktiskt bli lite jobbigt nu.

En aspekt jag glömde i mitt förra inlägg var det här med alla telefonnummer. Nu har jag turen att de flesta nummer som finns i mobilen går att få tag på via nätet och de allra viktigaste finns dessutom inprogrammerade i min hemtelefon… Men när man är på stan då, och varken har internet eller hemtelefon med sig, om nåt händer och man får tag på en telefon har man ändå inga nummer att ringa. Idag vidtog jag ännu en åtgärd i mitt mobillösa liv; Skrev en lapp med lite viktiga nummer för att ha med i bakfickan. Just idag, när jag åkte in mot stan glömde jag den dock, men från och med imorrn är den med mig… ;-)

När jag kom hem i lördags natt (från Gotland) upptäckte jag att min mobil var försvunnen. Ganska förvissad om att den skulle återfinnas i bilen jag fick skjuts i hem la jag mig för att sova och ta itu med saken dagen därpå.

När jag fann mig där utan mobil var det nästan som att gå omkring naken på stan (och för mig är det verkligen HELT otänkbart). Nu har mobillösheten gått ganska bra ändå, mest problem vållade det mig i söndags.

Jag började med att ändra mobilsvarsmeddelande via hemtelefonen. Sedan skaffade jag mig en telefonsvarare i telenätet till hemtelefonen (telia telesvar). Allt för att man på nåt slags rimligt sätt ska kunna få tag på mig + bli underrättad om att mobilen är på vift. Önskar bara att det fanns en tjänst som innebar autosvar på eventuella sms till mitt nummer, inställningsbart via internet.

Då mobilen vanligtvis är den enda klocka jag har på mig var jag tvungen att använda mig av mitt armbandsur, det var utlånat till en kompis. Så jag stämde träff med honom på stan via hemtelefonen. Så som man gjorde på den gamla goda tiden då mobiler inte fanns: Vi bestämde exakt tid och plats, om någon blir sen så VÄNTAR vi på platsen tills båda är där. Gud så stenåldersaktigt… ;-)
Nästa anhalt var ett möte på söder. Jag kom dit ca 10 minuter efter utsatt mötesstart. Ingen där. Jag finner ingen annan lösning än att sätta mig på bussen till gamla stan, in på kontoret och därifrån ringa. Visade sig att mötets övriga deltagare varit ute och köpt glass precis när jag var där, så det blev till att åka tillbaka.
Till sist skulle jag möta upp ett gäng kompisar för restaurangbesök med bokat bord. Då gällde det att vara där i tid så att inga missförstånd om vad jag är nånstans uppstår. Det går ju inte att bara ringa mig! Detta gick emellertid bra.
Ett antal fler bestämma-plats-och-tid-och-sedan-VÄNTA-där-om-nån-blir-sen har det blivit de senaste dagarna, i övrigt har det gått fint och faktiskt varit lite skönt att vara mobilfri.

Och mobilen? Ja, den väntas tillbaka på posten idag.

Satt just och filade ihop ett långt och bra inlägg om det som hänt i London och i vilken kontext jag befann mig när terrorismen åter skakade världen. Men mitt i alltihopa bestämmer sig mitt datorbatteri för att utan någon som helst förvarning ta slut och just nu är jag för irriterad för att skriva om inlägget.

Detta blir också mitt första inlägg i kategorin I-landsproblem. More to come.

Mina tankar går till de som på ett fullständigt orättfärdigt sätt drabbats av terrorn i London.