“Och Världen Skälvde” om kärlek
“Behöver du fortfarande bevis för att jag alltid väntar på dig?” frågade hon och lät sig lydigt falla tillbaka i stolen; rösten var varken öm eller bedjande utan klar och ironisk.
“Dagny, hur kommer sig att de flesta kvinnor aldrig vill erkänna det men att du gör det?”
“Därför att de aldrig är säkra på att de borde vara åtrådda. Det är jag.”
“Självförtroende är något jag verkligen beundrar.”
“Självförtroende är bara en del av det jag sade, Hank.”
“Vad är det hela?”
“Förtroende till mitt eget värde - och till ditt.” Han såg på henne som om han uppfattat glimten av en ny tanke, och hon skrattade och tillade: “Jag skulle inte vara säker på att kunna hålla fast en man som Orren Boyle, till exempel. Han skulle inte vilja ha mig alls. Det skulle du.”
“Menar du”, sade han långsamt, “att jag steg i din aktning när du upptäckte att jag ville ha dig?”
“Naturligtvis.”
“Folk i allmänhet reagerar inte så när någon vill ha dem.”
“Det gör de inte.”
“Folk i allmänhet tycker att de stiger i värde i sina egna ögon om andra vill ha dem.”
“Jag tycker att andra stiger till min nivå om de vill ha mig. Och det är så du känner det också, Hank, om dig själv - antingen du erkänner det eller inte.”
Ur Och Världen Skälvde/Ayn Rand (sid 395)
