Scener ur verkligheten,      
politik och lite kultur      

När jag kom hem i lördags natt (från Gotland) upptäckte jag att min mobil var försvunnen. Ganska förvissad om att den skulle återfinnas i bilen jag fick skjuts i hem la jag mig för att sova och ta itu med saken dagen därpå.

När jag fann mig där utan mobil var det nästan som att gå omkring naken på stan (och för mig är det verkligen HELT otänkbart). Nu har mobillösheten gått ganska bra ändå, mest problem vållade det mig i söndags.

Jag började med att ändra mobilsvarsmeddelande via hemtelefonen. Sedan skaffade jag mig en telefonsvarare i telenätet till hemtelefonen (telia telesvar). Allt för att man på nåt slags rimligt sätt ska kunna få tag på mig + bli underrättad om att mobilen är på vift. Önskar bara att det fanns en tjänst som innebar autosvar på eventuella sms till mitt nummer, inställningsbart via internet.

Då mobilen vanligtvis är den enda klocka jag har på mig var jag tvungen att använda mig av mitt armbandsur, det var utlånat till en kompis. Så jag stämde träff med honom på stan via hemtelefonen. Så som man gjorde på den gamla goda tiden då mobiler inte fanns: Vi bestämde exakt tid och plats, om någon blir sen så VÄNTAR vi på platsen tills båda är där. Gud så stenåldersaktigt… ;-)
Nästa anhalt var ett möte på söder. Jag kom dit ca 10 minuter efter utsatt mötesstart. Ingen där. Jag finner ingen annan lösning än att sätta mig på bussen till gamla stan, in på kontoret och därifrån ringa. Visade sig att mötets övriga deltagare varit ute och köpt glass precis när jag var där, så det blev till att åka tillbaka.
Till sist skulle jag möta upp ett gäng kompisar för restaurangbesök med bokat bord. Då gällde det att vara där i tid så att inga missförstånd om vad jag är nånstans uppstår. Det går ju inte att bara ringa mig! Detta gick emellertid bra.
Ett antal fler bestämma-plats-och-tid-och-sedan-VÄNTA-där-om-nån-blir-sen har det blivit de senaste dagarna, i övrigt har det gått fint och faktiskt varit lite skönt att vara mobilfri.

Och mobilen? Ja, den väntas tillbaka på posten idag.

Som jag nämnt tidigare hade jag tänkt blogga om det som hänt i London. Det kändes helt enkelt svårt att blogga utan att kommentera händelsen. Och det fenomenet i sig känns lite intressant att blogga om; Å ena sidan skulle jag kunna resonera som så att jag inte behöver och inte borde vika mig för terroristerna genom att låta dom påverka innehållet på min blogg. Men i praktiken och när det sunda förnuftet gör sig påmint är händelser som den i London helt nödvändiga att kommentera, oavsett vad man vanligtvis bloggar om.

Nu har tiden dock gått och den som vill kan följa utvecklingen i allehanda medier. Jag kan bara konstatera att händelsen är tragisk, att terrorismen måste bekämpas både med konkreta åtgärder och mer övergripande världsarbete. Det handlar både om möjligheten för svensk polis att bättre kunna sätta åt eventuell terroristplanering i Sverige som att i världspolitiken motarbeta fattigdom, miljöproblem m.m. Jag vill på intet sätt med mina länkar politisera händelsen, bara markera att jag håller med om det som där framförs.

Det här gör mig så arg… Hur kan man slösa med pengar på detta sätt och hur kan man belasta miljön med att chartra hela plan till som jag förstår det tre resenärer…? GAAAAH!