En Eurovisonresa genom Östeuropa
Det kanske inte är så smart att ge sig ut på en intensiv resa direkt efter en minst lika intensiv CUF-stämma. När man kommer hem och slappnar av brister immunförsvaret och denna blogg skrivs i princip direkt från sjuksängen (mitt lofkontor ligger ju bara dryga metern ovanför sängen ;-).
Här kommer iaf en liten resumé av östresan: Det hela började den 16 maj med en 18 timmars båtresa med Polferries till Gdansk, Polen. Jag har bara varit på östersjöbåtresa en gång tidigare men kan ändå inte låta bli att förundras över hur mycket dålig smak som ryms i dessa havsmonster. Varför envisas man med äckliga heltäckningsmattor och en herre i röd kostym som spelar elsynt i foajén? Och varför envisas de polska passagerarna med att tvunget dansa bugg och andra pardanser oavsett vad som spelas på den så kallade nattklubben? Nåja, båtresan innehöll iaf ett biobesökt, en helt okej middag, en spelvinst på totalt 60kr (enarmad bandit och black jack) och en frukost som skulle visa sig bli den bästa på hela resan.
Väl framme i Gdansk lyckades vi undvika att bli lurade på 20 zloty på taxiresan in till centralen. Väl där hanns med ett McDonalds-besök där cheeseburgaren var godare än i Sverige. Därefter satte vi oss på en sju timmars tågresa till Krakow. Tågstandarden var väl rätt ok, framförallt tycker jag det är mysigt att åka i kupé. Men restaurangvagnen var inte mycket att hurra för.
Ett trapphus i Krakow. Det luktar hönsgård. Men när killen från lägenhetshotellet gläntar på dörren in till lägenheten där vi ska spendera natten blir vi positivt överraskade. Fräsch lägenhet med fint trägolv och fantastiskt vackert innertak i mörkt trä. Och det hela får vi för dryga tvåhundringen per person som vi betalar med kreditkort på en portabel kortläsare ansluten till internet via GPRS. Floffigt. Efter internetcafébesök, grekisk middag och ett misslyckat gayklubbssökande lägger vi oss att sova och jag tror att vi alla somnar på minuten.
 : Det visar sig att tåget vi tänkt ta till Kiev går redan 13:25 och vi känner genast att tiden i Krakow blir för kort. Kvinnan i tågkassan kan inte svara på om Krakow har en flygplats. “I don’t know” är hennes svar. På morgonen ger vi oss ut i det konstanta regnandet och besöker en resebyrå som vi sett tvärs över gatan från hotellet. De hittar inga bra flygförbindelser och vår budget är tajt. På väg mot stationen för att ändå köpa de där tågbiljetterna går vi som av en slump in på ännu en resebyrå. Hon hittar en förbindelse via Prag som ger oss en till natt i Krakow samt sex, sju timmar i den tjeckiska huvudstaden. Vi slår till och lyckas dessutom boka vår lägenhet en natt till. Ingen av oss sörjer den förlorade 21-timmarstågresan.
En och en halv timme med buss tar det för att komma från Krakow till Auschwitz. En kort blick från busschauffören är alltför otydlig för att tolkas som “Det här är Auschwitz” och när vi går av bussen vid ändhållplatsen får vi en utskällning, antagligen för att vi inte kunnat tolka hans blick. Vi tar en buss tillbaka. Aushwitzbesöket är ett otäckt besök, men till skillnad från mina medresenärer är det inte de fysiska bevisen i form av gaskamrar och sovplatser för lägerfångarna från som får mina armhår att resa sig som mest. Det är de många hemska citat från museidelen, särskilt ett har etsat sig fast i mitt minne, en kvinna vid namn Gerd af Rundstedt lär 1942 ha sagt (fritt citerat):
Vi tyskar måste åta oss att utplåna minst en tredjedel av alla grannländers befolkning. Det bästa sättet är att använda sig av systematisk undernäring, vilket är mer effektivt än maskingevär.
Nedkylda av regnet återvänder vi med bussen mot Krakow. Det är en kontrasternas resa. På kvällen unnar vi oss middag på fin restaurang och lägger oss sedan tidigt för att komma upp till vårt tidiga flyg.
Vi vaknar i Krakow, tillbringar dagen i Prag och somnar i Kiev. Prag var en fantastiskt fin stad som jag gärna återvänder till. Detta var dessutom första gången på vår resa som solen mötte oss. Vi strosade runt på stan, jag köpte nya skor (de jag hade med mig visade sig ha hål i sulan vilket också var orsaken till ständigt blöta fötter i det regniga Krakow).
På Kievs flygplats Borisbol fanns många taxichaufförer som gärna ville ha just oss som sina kunder. Efter att ha försökt räkna ut hur mycket kontanter vi skulle ta ut tog vi en taxi som vi trodde kostade oss 125 SEK/person, senare skulle det visa sig att den bara kostade kring 70 kr/person. (Växlingskursen på flygplatsens växklingskontor var inte riktigt densamma som i bankomaten, bra det.) Än så länge hade verkligen allt i klaffat under resan och mina medresenärer kunde inte låta bli att skämta om att vår reservation på hotellet nu inte skulle finnas. Men det gjorde den, precis intill Kievs frihetstorg låg det, Kozatsky hotel! När taxin körde mot torget såg vi hur folkfesten var i full gång, mängder med öltält, människor och en stor scen med två storbildsskärmar vid var sida. Det var bara några minuter kvar till ESC-semifinalen. Efter incheckning och lite uppfräschning på hotellrummet såg vi inledningen på tv, därefter gick vi ut i folkhavet och följde semin via storbildsskärm, ukrainskt mellansnack från scenen och öl/flaskdrink i handen. Nu var det äntligen fest! Stämningen gör att jag nästan glömmer bort att känna efter hur det känns att stå på ett torg där det för bara några månader sen pågick en demokratisk revolution. Men på något sätt kändes det ändå, kanske hade inte den där stämningen infunnit sig om den inte föregåtts av den orange revolutionen.
Semin gick väl som väntat, även om Island åkte ut vilket var trist.
Efteråt förfestade vi på passoadrinkar på hotellet och hittade rubriken “gay-friendly” i en turistbroschyr. Rutan listade fyra ställen. Nyfikna på förbjudna(?) och undangömda gayklubbar i Kiev satte vi oss i en taxi och meddelade adressen. Vi kom till vad som såg ut att vara ett vanligt hyreshus och någon gayklubb kunde vi inte hitta i närheten. Skam den som ger sig. Vi hittar en ny taxi och meddelar nästa adress. När vi förklarar adressen verkar taxichauffören förstå vad det är för ställe vi ska till och under tiden vi förhandlar priset dör bilen. Han gestikulerar och vill att vi ska putta igång bilen, men vi blir så uppjagade av hans uppsyn att vi drar därifrån. Hem till hotellet för att sova istället.
Fredagen och lördagen går fort. Vi känner oss skrämda av den inhemska matkulturen och det blir nog inte bättre av att en bekant berättar om griskuken han beställt in häromdagen. Så vi äter på Fridays, McDonalds, pasta på restuarang och pizzeria… I efterhand skäms jag något över detta… Nåja, jag åt i alla fall Chicken Kiev innan ESC på lördagkvällen. På fredagen träffar vi på Alf (Ni vet, tv-komedifiguren från 80-talet) i folkhavet på Frihetstorget. Det är en ukrainsk herre som spökat ut sig på detta sätt, men verkar trots detta inte vilja ha någon uppmärksamhet. När vi försöker fota honom skäller han ut oss på sitt modersmål och sätter upp en handen i ett stopptecken. På kvällen följer vi ESC-genrepet live och vi blir förvånade över jublet till Maltas bidrag, men konstaterar att det gjorde sig bra live, antagligen sämre på tv… Viftandes med vår svenska flagga och våra två regnbågsflaggor blir vi upptäckta av ett team från Daily Mail, England. Vi blir fotograferade och en smått energisk kvinnlig journalist intervjuar oss och om allt gick som det ska blev vi i måndagens utgåva framställna som tre schlagertokiga svenskar.
Efter genrepet gör vi ett nytt försök med klubbandet. Efter diverse kontantproblem är vi äntligen inne på klubb “Androgin”. Ganska likt Sverige förutom att priserna var lägre och musiken för hög. Kvällens höjdpunkt måste ha varit transuppträdandet som innehöll mim till såväl Ace Of Base som Army Of Lovers. Sverige rular…!
På lördagen bestämde vi oss för att sova in några timmar och på kvällen blev vi inbjudna på Champagen hos en bekant till mig som också var på plats i Kiev. Mycket trevligt, tack för det! :-) Sen blev det middag med samma sällskap och därefter var det dags för FINALEN! När man levt en del med låtarna känns det väldigt spännande att man slutligen ska få veta som vinner… Jag kan förstå att det känns drygt om man bara ser sändningen på tv, har man lyssnat igenom låtarna några gånger känns det hela mer angeläget, och den möjligheten finns ju faktiskt nu för tiden. Vi intog våra platser i anslutning till SVT:s delegation och efter Stenmarcks framförande pös min granne av så mycket stolthet att han inte kunde låta bli att avslöja sig som självaste far till Martin Stenmarck. Om finalen kan sägas att en helt okej låt vann, jag hade Grekland och Danmark som mina favoriter. Kunde aldrig tro att Sverige skulle komma så lågt, ska bli spännande att se hur intresset för melodifestivalen blir nästa år, då vi i första hand skickar en låt till kval…
Söndag hemresa och en begynnande förkylning. Allt gick som planerat. Nu ska jag se Reinfeldt/Persson-duellen.
