Ett beslut man följer fullt ut
Så har det skett, KDU har valt en ny förbundsordförande och kommer för alltid vara ihågkomna som “ungdomsförbundet som sparkade bögen”. Precis som Erik Slottner själv säger till Barometern.
Och inte hade KDU-medlemmarna några bra kandidater att välja mellan, oavsett om de hade valt Ella eller Charlie hade de säkerligen haft en förbundsordförande som står bakom detta uttalande där KDU tar ställning mot lesbiskas rätt till insemination inom den svenska sjukvården. Nu blev Ella vald och det känns på nåt vis lite bättre än Charlie även om jag mycket väl kan tro att han tagit avstånd från tidigare åsikter som blivit mycket uppmärksammade i media.
KDU använder sig av följande argument angående insemination för lesbiska:
Ett barn har enligt FN:s barnkonvention rätt till både en mamma och en pappa.
Då undrar jag:
- Vad säger KDU till ett barn som förlorat sin ena eller kanske båda föräldrar?
- Vad säger KDU till ett adopterat barn?
- På vilket sätt har ett barn till två lesbiska eller två bögar inte tillgång till båda sina biologiska föräldrar? Till skillnad från Danmark har Sverige vad jag vet inga planer på att möjliggöra anonym spermiedonation och ett par bögar skaffar knappast ett biologiskt barn utan en känd mamma.
Alla dessa frågor med hänsyn taget till FN:s barnkonvention. Konsekvensen av KDU:s politik blir att lesbiska par kommer fortsätta åka till Danmark för att få insemination från okänd donator, vilket leder till svenska barn som därmed fråntas rätten att känna till sin biologiska pappa. Anser KDU att det är att följa FN:s barnkonvention?
Personligen har jag lite svårt att förstå varför detta krav finns i FN:s barnkonvention men jag anar att det finns ett antal psykologiska (och säkert freudianska) förklaringar till detta som jag skulle köpa om jag fick det förklarat för mig. Men jag kan ändå inte låta bli följande argumentation, där aspekten kring biologiska föräldrar inte är medtagen:
Jag kan inte framför mig se varför ett barn skulle råka illa ut, må dåligt eller fara illa av att växa upp med två homosar till föräldrar. Sålänge KDU och andra organisationer slutade sprida nidbilder av homosexuella kan man slippa spridning av fördomar som barnet skulle kunna utsättas för av ignoranta människor i sin omgivning. Men även om dessa fördomar finns kan jag inte föreställa mig en bättre rustad person till att möta dom än ett barn till ett homosexuellt par. Och kan det finnas nåt mer genomtänkt och planerat än ett “homobarn” (om man kan kalla dom det…)? För ett heterosexuellt par kan det bli barn fullständigt oplanerat och det är ingen som ifrågasätter deras rätt att föda och ta hand om sitt barn, det är ju ett krav om de inte väljer abort. Ett homopar som behöver vidta extraordinära åtgärder för att få ett barn har knappast tagit beslutet lite huxflux, utan det måste kräva ett verkligt beslutstagande och planerande. Vem tror att människor som gör så mycket inte ska kunna och vara skyldiga att ta hand om sitt barn på ett bra sätt? Vem tror att ett flatpar kommer utsätta sitt barn för bara kvinnliga kontakter och inga män i omgivningen överhuvudtaget? Är man rädd för att barnet ska få skeva bilder av vad som är kvinnligt och manligt är det nog inte till homoparen man ska vända sig. I ett heteroparsammanhang är det inte konstigt om könsroller cementeras och sprider sig vidare på barnet, ett barn till homos kommer garanterat ha en mer nyanserad och sund bild och vara betydligt mer “genusmedveten” än de flesta andra. För så är det med de homos som skaffar barn. De kan det här och de tar ett stort beslut. Ett sånt där beslut som man följer fullt ut.
