Scener ur verkligheten,      
politik och lite kultur      

Ett av orden jag använder för att beskriva mig själv på denna blogg. De senaste dagarna har jag haft anledning att tänka över vad det begreppet egentligen betyder.

Mina funderingar började med ett besök på wikipedia:

Den ursprungliga tanken om det socialistiska samhället, var att det var en övergångsfas där klassamhället skulle upplösas och statsmakten med tiden förlora sin funktion och upphöra att existera. Vissa länder där kommunistiska och socialdemokratiska partier varit statsbärande har dock betecknat sig som socialistiska utan att verka sträva för detta mål. I dessa länder har det vanligen utkristalliserats byråkratiska maktapparater som strukturellt påminner om ett kastsystem eller adel.

Det här låter ju som en ganska bra beskrivning av vår svenska socialdemokrati och vad den lett till, vilket är synd. För i min tolkning av ordet antisocialist ligger ett klart motstånd mot (s). På samma sida kan man dessutom läsa:

Idag har de reformistiska socialisterna, framförallt inom socialdemokratin, anklagats för att ha övergett så många socialistiska principer, att deras ideologiska grundsyn har ifrågasatts.

Socialism kan sammanfattas på följande vis:

1. Jämlikhet
2. Uppnå rättvisa genom gemensamt ägande (Marx och Engels)
3. Uppnå rättvisa genom lagstiftning och transfereringar (reformistisk socialism)
4. Klasskamp, vill utplåna klassamhället
5. Kollektivism

Utifrån detta betecknar jag mig som antisocialist:

1. För det första skiljer sig min syn på rättvisa och jämlikhet radikalt från socialistens. Rättvisa är inte att alla har det likadant, det är att alla har/får lika villkor.
2. Gemensamt ägande är “människohämmande”. En samhällsfunktion som drivs privat av människor som brinner för och driver det dom gör uppnår självklart bättre resultat och utvecklar sina metoder mer än vad en samhällsinstitution där de människor som utför funktionen är “påtvingade” av samhället att utföra den. Detta gäller inte minst människonära funktioner såsom vård, skola, barnomsorg, arbetsförmedling etc. Självklart ska dessa funktioner finansieras av samhället med skattemedel, men det säger inte att samhället måste utföra densamma. Finns det ett privat initiativ som både kan erbjuda en fullgod samhällstjänst och samtidigt göra vinst, ser jag inga problem med det. Man får trots allt lön även i den offentliga sektorn.
3. Till viss del tror jag att rättvisa kan uppnås genom lagstiftning (diskrimineringslagstiftning t.ex.), men det är knappast hela lösningen. Alla transfereringar (förenklat: skatter som blir bidrag) i vårt samhälle får mig att må illa. Låt människor med låga inkomster betala mindre i skatt så att de slipper bli beroende av samhället i form av socialbidrag, bostadsbidrag och gud vet vad! Ett skyddsnät ska finnas, inte mer.
   Men hur ska då rättvisa uppnås? För det första: Inför staten ska ALLA vara lika, din inkomst ska inte avgöra hur mycket pengar du får när du är sjuk eller arbetslös. Alla ska garanteras samma nivå och den som vill ha en viss levnadsstandard kan komplettera med privata försäkringar. Samhället garanterar en grundtrygghet. En ytterligare modell för att skapa en mer rättvis utgångspunkt för alla medborgare hörde jag talas om för ett tag sen. Brittiska Labour (typiskt… ;-) har lagt ett förslag där barnbidraget (som också är ett bidrag jag kan försvara) till viss del ska låsas till barnet. De samlade pengarna (bara 462/månad ger 100 000 + ränta vid 18 år) ska man få ut som myndig och man har då en god grund att stå på för sitt fortsatta liv, och framförallt, ALLA får samma grund. Vilket parti föreslår detta först i Sverige?
4. Att prata om klasskamp och klassamhälle måste vara det bästa man kan göra för att säkerställa dess existens. Det låter illa, men jag tror att en viss form av klassamhälle är bra, så länge det är ett klassamhälle där resor upp för klasstegen är möjliga. Den typen av morot behöver människan.
5. När det gäller kollektivism handlar det om att min människosyn skiljer sig från socialistens. Jag vill ha ett samhälle som ser varje människas unika egenskaper och potential. Jag vill inte bli gruppbehandlad som vare sig man, bög, ungdom eller någon annan kollektivistisk benämning jag kan tänkas ingå i. Det värsta exemplet på kollektivism idag finns i den svenska skolan. Där stöps elev efter elev i samma form, gång på gång. Jag säger individualism, inte kollektivism.

Jag kan inte se att min antisocialism och den politik jag vill ha skulle leda till mindre social välfärd. Den sociala välfärden ska dock inte komma i form av lättåtkomliga bidrag till den som inte klarar sig själv utan istället av ett samhälle som tror på människan, individen, så att alla människor klarar sin egen sociala välfärd. Det handlar om konsekvenser, vilka konsekvenser får den politik som förs? Den socialdemokratiska politiken föder försoffade bidragsberoende medborgare som inte ser nyttan av att bidra till samhället när man klarar sig rätt hyfsat ändå (mp:s linje om medborgarlön är rena kräkmedlet). Och jag har fått för mig att socialdemokraterna driver en socialistisk politik men om man med socialism menar att alla ska ha det bra och känna sig värda något, ja då är jag nog mer socialistisk än socialisten själv.

Så har det skett, KDU har valt en ny förbundsordförande och kommer för alltid vara ihågkomna som “ungdomsförbundet som sparkade bögen”. Precis som Erik Slottner själv säger till Barometern.

Och inte hade KDU-medlemmarna några bra kandidater att välja mellan, oavsett om de hade valt Ella eller Charlie hade de säkerligen haft en förbundsordförande som står bakom detta uttalande där KDU tar ställning mot lesbiskas rätt till insemination inom den svenska sjukvården. Nu blev Ella vald och det känns på nåt vis lite bättre än Charlie även om jag mycket väl kan tro att han tagit avstånd från tidigare åsikter som blivit mycket uppmärksammade i media.

KDU använder sig av följande argument angående insemination för lesbiska:

Ett barn har enligt FN:s barnkonvention rätt till både en mamma och en pappa.

Då undrar jag:

• Vad säger KDU till ett barn som förlorat sin ena eller kanske båda föräldrar?
• Vad säger KDU till ett adopterat barn?
• På vilket sätt har ett barn till två lesbiska eller två bögar inte tillgång till båda sina biologiska föräldrar? Till skillnad från Danmark har Sverige vad jag vet inga planer på att möjliggöra anonym spermiedonation och ett par bögar skaffar knappast ett biologiskt barn utan en känd mamma.

Alla dessa frågor med hänsyn taget till FN:s barnkonvention. Konsekvensen av KDU:s politik blir att lesbiska par kommer fortsätta åka till Danmark för att få insemination från okänd donator, vilket leder till svenska barn som därmed fråntas rätten att känna till sin biologiska pappa. Anser KDU att det är att följa FN:s barnkonvention?

Personligen har jag lite svårt att förstå varför detta krav finns i FN:s barnkonvention men jag anar att det finns ett antal psykologiska (och säkert freudianska) förklaringar till detta som jag skulle köpa om jag fick det förklarat för mig. Men jag kan ändå inte låta bli följande argumentation, där aspekten kring biologiska föräldrar inte är medtagen:

Jag kan inte framför mig se varför ett barn skulle råka illa ut, må dåligt eller fara illa av att växa upp med två homosar till föräldrar. Sålänge KDU och andra organisationer slutade sprida nidbilder av homosexuella kan man slippa spridning av fördomar som barnet skulle kunna utsättas för av ignoranta människor i sin omgivning. Men även om dessa fördomar finns kan jag inte föreställa mig en bättre rustad person till att möta dom än ett barn till ett homosexuellt par. Och kan det finnas nåt mer genomtänkt och planerat än ett “homobarn” (om man kan kalla dom det…)? För ett heterosexuellt par kan det bli barn fullständigt oplanerat och det är ingen som ifrågasätter deras rätt att föda och ta hand om sitt barn, det är ju ett krav om de inte väljer abort. Ett homopar som behöver vidta extraordinära åtgärder för att få ett barn har knappast tagit beslutet lite huxflux, utan det måste kräva ett verkligt beslutstagande och planerande. Vem tror att människor som gör så mycket inte ska kunna och vara skyldiga att ta hand om sitt barn på ett bra sätt? Vem tror att ett flatpar kommer utsätta sitt barn för bara kvinnliga kontakter och inga män i omgivningen överhuvudtaget? Är man rädd för att barnet ska få skeva bilder av vad som är kvinnligt och manligt är det nog inte till homoparen man ska vända sig. I ett heteroparsammanhang är det inte konstigt om könsroller cementeras och sprider sig vidare på barnet, ett barn till homos kommer garanterat ha en mer nyanserad och sund bild och vara betydligt mer “genusmedveten” än de flesta andra. För så är det med de homos som skaffar barn. De kan det här och de tar ett stort beslut. Ett sånt där beslut som man följer fullt ut.