Scener ur verkligheten,      
politik och lite kultur      

På din blogg är du väldigt höger för att vara centerpartist.

Ungefär så sa en vän till mig igår men la senare till att det nog har att göra med hur han i övrigt känner mig. Själv känner jag mig dock inte “väldigt höger”, däremot är jag väldigt lite vänster.

När jag går igenom mina politik-bloggar som jag hunnit med hittar jag inget inlägg som skulle kunna kategorisera mig som “väldigt höger”.

Den 23 april gjorde jag ett inlägg om Göran Perssons syn på interndemokrati i ett politiskt parti. Det är ingen hemlighet att jag ogillar det socialdemokratiska styret i Sverige, men för den skull kan jag inte betecknas som “väldigt höger”.

Den 29 april kritiserade jag maxtaxan inom barnomsorgen. Det kan knappast vara “väldigt höger” att kritisera en reform som främst gynnat höginkomsttagare.

Den 30 april utnämnde jag Fredrik Reinfeldt till vår blivande statsminister. Inte heller det är en hemlighet; Att jag hellre ser moderatledaren än socialdemokratledaren på statsministerposten. Jag vill dock ha ett starkt centerinflytande i en kommande borgerlig regering och därmed kan inte min önskan om en moderat statsminister betecknas som “väldigt höger”.

Den 1 maj gjorde jag ett kritiskt inlägg om arbetarrörelsens ständiga demonstrerande mot sig själva. Som den vänsterkritiker jag är ser jag inte hur detta kan vara “väldigt höger”.

Tidigare idag gjorde jag ett inlägg om felet med progressiv skatt. Detta är nog det mest högeraktiga jag skrivit på denna blogg men att föreslå skattesänkningar som med stor säkerhet skulle ge ökade skatteintäkter att använda i vård, skola och omsorg kan knappast vara “väldigt höger”.

Jag erkänner gärna att jag står till höger i politiken. Men jag tror det finns en missuppfattning, både hos min vän och bland andra, om vad höger är för något inom politiken. För mig handlar högerpolitik, och centerpolitik, om att skapa ett samhälle där alla människor har samma värde inför staten. Där engagemang, företagande och arbete uppmuntras. Ett samhälle där det lönar sig att kämpa, men där man också fångas upp i ett skyddsnät när det inte går som man tänkt. I ett kommande blogginlägg kommer jag att definiera min tolkning av ordet “antisocialist” som är ett av de adjektiv jag använder för att beskriva mig på denna blogg. I arbetet med det inlägget känner jag mer och mer att min politik kanske är mer socialistisk än socialdemokraternas. Men med en viktig skillnad: I mitt samhälle, med stor social omtanke, utgår man från individerna och inte från kollektiven.

Om man tjänar mer än 26 000/månad får man utöver kommunal- och landstingsskatt också betala statlig skatt. Dvs procentsatsen för hur mkt du betalar i skatt höjs beroende på hur mkt du tjänar (det är detta som kallas progressiv skatt).

Och visst, det kan man ju tycka är solidariskt och bra att de som tjänar mer också bidrar med mer till samhället. Men det finns två stora MEN:

• När man är i ett löneutvecklingsläge som gör att man till slut kommer över gränsen för att betala statsskatt får man under en tid ut mindre pengar till sig själv än tidigare, detta tills man kommer upp i så hög lön så att man återigen får ut mer än tidigare; hur lång tid det kan ta är jag osäker på, men säkert ett par år beroende på hur höga löneökningar man har.
• Detta har i sin tur lett till att många som skulle kunna ta ut/få en högre lön förhindrar detta för att slippa statsskatten. Istället väljer de att ta emot olika typer av bonuser/förmåner istället. Detta kan inte kallas för fusk, men regelverket i sig gör ju att samhället går miste om skatteinkomster för att folk vill undvika statsskatten. Om man alltså tog bort statsskatten för de med höga inkomster kan man anta att de totala skatteintäkterna skulle öka, får då skulle det inte gå att få en löneförhöjning som i praktiken innebär en lönesänkning.