Scener ur verkligheten,      
politik och lite kultur      

Den nuvarande konstitutionen, Nice-fördraget, är inte skapt för den storlek på unionen som EU är uppe i idag. Frågan är varför man klumpat ihop nödvändiga organisatoriska förändringar med anledning av medlemstalet tillsammans med andra förändringar som man säkerligen visste skulle stöta på debatt och ogillande. Det nuvarande förslaget till EU-konstitution är ett för stort paket att ta på en och samma gång och när den nu ser ut att dras i långbänk riskerar EU-samarbetet att börja halta. Vilket i sin tur kommer späda på EU-kritikernas argumentationsbank.

Ytterligare ett av de ord som jag använder för att beskriva mig själv. Det viktigaste att säga kring detta ord är att ordet i sig inte beskriver HUR man vill lösa ojämställdhetsproblemen. Definitionen av feminism är följande:

• Man ser att det i samhället finns en över- och underordning mellan könen.
• Man vill göra något åt denna över- och underordning.

Denna definition är det jag ställer upp på, bara för att jag kallar mig feminist anser jag mig inte vara skyldig alla svar på hur man ska åtgärda männens överordning. Men jag är mycket benägen att stödja och arbeta för andra feministers idéer som jag kan hålla med om. Du som läst min blogg tidigare kan säkert räkna ut att jag inte är en vänsterfeminist. Jag ser inte kollektiva lösningar och konfliktbyggande mellan män och kvinnor som en sund feminism. Kvotering är inte ett alternativ med följande enkla tankeställare; Vilken kvinna vill ha en styrelseplats för att hon blivit kvoterad in på den?

Det kanske inte är så smart att ge sig ut på en intensiv resa direkt efter en minst lika intensiv CUF-stämma. När man kommer hem och slappnar av brister immunförsvaret och denna blogg skrivs i princip direkt från sjuksängen (mitt lofkontor ligger ju bara dryga metern ovanför sängen ;-).

Här kommer iaf en liten resumé av östresan: Det hela började den 16 maj med en 18 timmars båtresa med Polferries till Gdansk, Polen. Jag har bara varit på östersjöbåtresa en gång tidigare men kan ändå inte låta bli att förundras över hur mycket dålig smak som ryms i dessa havsmonster. Varför envisas man med äckliga heltäckningsmattor och en herre i röd kostym som spelar elsynt i foajén? Och varför envisas de polska passagerarna med att tvunget dansa bugg och andra pardanser oavsett vad som spelas på den så kallade nattklubben? Nåja, båtresan innehöll iaf ett biobesökt, en helt okej middag, en spelvinst på totalt 60kr (enarmad bandit och black jack) och en frukost som skulle visa sig bli den bästa på hela resan.

Väl framme i Gdansk lyckades vi undvika att bli lurade på 20 zloty på taxiresan in till centralen. Väl där hanns med ett McDonalds-besök där cheeseburgaren var godare än i Sverige. Därefter satte vi oss på en sju timmars tågresa till Krakow. Tågstandarden var väl rätt ok, framförallt tycker jag det är mysigt att åka i kupé. Men restaurangvagnen var inte mycket att hurra för.

Ett trapphus i Krakow. Det luktar hönsgård. Men när killen från lägenhetshotellet gläntar på dörren in till lägenheten där vi ska spendera natten blir vi positivt överraskade. Fräsch lägenhet med fint trägolv och fantastiskt vackert innertak i mörkt trä. Och det hela får vi för dryga tvåhundringen per person som vi betalar med kreditkort på en portabel kortläsare ansluten till internet via GPRS. Floffigt. Efter internetcafébesök, grekisk middag och ett misslyckat gayklubbssökande lägger vi oss att sova och jag tror att vi alla somnar på minuten.
&nbsp: Det visar sig att tåget vi tänkt ta till Kiev går redan 13:25 och vi känner genast att tiden i Krakow blir för kort. Kvinnan i tågkassan kan inte svara på om Krakow har en flygplats. “I don’t know” är hennes svar. På morgonen ger vi oss ut i det konstanta regnandet och besöker en resebyrå som vi sett tvärs över gatan från hotellet. De hittar inga bra flygförbindelser och vår budget är tajt. På väg mot stationen för att ändå köpa de där tågbiljetterna går vi som av en slump in på ännu en resebyrå. Hon hittar en förbindelse via Prag som ger oss en till natt i Krakow samt sex, sju timmar i den tjeckiska huvudstaden. Vi slår till och lyckas dessutom boka vår lägenhet en natt till. Ingen av oss sörjer den förlorade 21-timmarstågresan.

En och en halv timme med buss tar det för att komma från Krakow till Auschwitz. En kort blick från busschauffören är alltför otydlig för att tolkas som “Det här är Auschwitz” och när vi går av bussen vid ändhållplatsen får vi en utskällning, antagligen för att vi inte kunnat tolka hans blick. Vi tar en buss tillbaka. Aushwitzbesöket är ett otäckt besök, men till skillnad från mina medresenärer är det inte de fysiska bevisen i form av gaskamrar och sovplatser för lägerfångarna från som får mina armhår att resa sig som mest. Det är de många hemska citat från museidelen, särskilt ett har etsat sig fast i mitt minne, en kvinna vid namn Gerd af Rundstedt lär 1942 ha sagt (fritt citerat):

Vi tyskar måste åta oss att utplåna minst en tredjedel av alla grannländers befolkning. Det bästa sättet är att använda sig av systematisk undernäring, vilket är mer effektivt än maskingevär.

Nedkylda av regnet återvänder vi med bussen mot Krakow. Det är en kontrasternas resa. På kvällen unnar vi oss middag på fin restaurang och lägger oss sedan tidigt för att komma upp till vårt tidiga flyg.

Vi vaknar i Krakow, tillbringar dagen i Prag och somnar i Kiev. Prag var en fantastiskt fin stad som jag gärna återvänder till. Detta var dessutom första gången på vår resa som solen mötte oss. Vi strosade runt på stan, jag köpte nya skor (de jag hade med mig visade sig ha hål i sulan vilket också var orsaken till ständigt blöta fötter i det regniga Krakow).

På Kievs flygplats Borisbol fanns många taxichaufförer som gärna ville ha just oss som sina kunder. Efter att ha försökt räkna ut hur mycket kontanter vi skulle ta ut tog vi en taxi som vi trodde kostade oss 125 SEK/person, senare skulle det visa sig att den bara kostade kring 70 kr/person. (Växlingskursen på flygplatsens växklingskontor var inte riktigt densamma som i bankomaten, bra det.) Än så länge hade verkligen allt i klaffat under resan och mina medresenärer kunde inte låta bli att skämta om att vår reservation på hotellet nu inte skulle finnas. Men det gjorde den, precis intill Kievs frihetstorg låg det, Kozatsky hotel! När taxin körde mot torget såg vi hur folkfesten var i full gång, mängder med öltält, människor och en stor scen med två storbildsskärmar vid var sida. Det var bara några minuter kvar till ESC-semifinalen. Efter incheckning och lite uppfräschning på hotellrummet såg vi inledningen på tv, därefter gick vi ut i folkhavet och följde semin via storbildsskärm, ukrainskt mellansnack från scenen och öl/flaskdrink i handen. Nu var det äntligen fest! Stämningen gör att jag nästan glömmer bort att känna efter hur det känns att stå på ett torg där det för bara några månader sen pågick en demokratisk revolution. Men på något sätt kändes det ändå, kanske hade inte den där stämningen infunnit sig om den inte föregåtts av den orange revolutionen.
  Semin gick väl som väntat, även om Island åkte ut vilket var trist.
  Efteråt förfestade vi på passoadrinkar på hotellet och hittade rubriken “gay-friendly” i en turistbroschyr. Rutan listade fyra ställen. Nyfikna på förbjudna(?) och undangömda gayklubbar i Kiev satte vi oss i en taxi och meddelade adressen. Vi kom till vad som såg ut att vara ett vanligt hyreshus och någon gayklubb kunde vi inte hitta i närheten. Skam den som ger sig. Vi hittar en ny taxi och meddelar nästa adress. När vi förklarar adressen verkar taxichauffören förstå vad det är för ställe vi ska till och under tiden vi förhandlar priset dör bilen. Han gestikulerar och vill att vi ska putta igång bilen, men vi blir så uppjagade av hans uppsyn att vi drar därifrån. Hem till hotellet för att sova istället.

Fredagen och lördagen går fort. Vi känner oss skrämda av den inhemska matkulturen och det blir nog inte bättre av att en bekant berättar om griskuken han beställt in häromdagen. Så vi äter på Fridays, McDonalds, pasta på restuarang och pizzeria… I efterhand skäms jag något över detta… Nåja, jag åt i alla fall Chicken Kiev innan ESC på lördagkvällen. På fredagen träffar vi på Alf (Ni vet, tv-komedifiguren från 80-talet) i folkhavet på Frihetstorget. Det är en ukrainsk herre som spökat ut sig på detta sätt, men verkar trots detta inte vilja ha någon uppmärksamhet. När vi försöker fota honom skäller han ut oss på sitt modersmål och sätter upp en handen i ett stopptecken. På kvällen följer vi ESC-genrepet live och vi blir förvånade över jublet till Maltas bidrag, men konstaterar att det gjorde sig bra live, antagligen sämre på tv… Viftandes med vår svenska flagga och våra två regnbågsflaggor blir vi upptäckta av ett team från Daily Mail, England. Vi blir fotograferade och en smått energisk kvinnlig journalist intervjuar oss och om allt gick som det ska blev vi i måndagens utgåva framställna som tre schlagertokiga svenskar.
  Efter genrepet gör vi ett nytt försök med klubbandet. Efter diverse kontantproblem är vi äntligen inne på klubb “Androgin”. Ganska likt Sverige förutom att priserna var lägre och musiken för hög. Kvällens höjdpunkt måste ha varit transuppträdandet som innehöll mim till såväl Ace Of Base som Army Of Lovers. Sverige rular…!
  På lördagen bestämde vi oss för att sova in några timmar och på kvällen blev vi inbjudna på Champagen hos en bekant till mig som också var på plats i Kiev. Mycket trevligt, tack för det! :-) Sen blev det middag med samma sällskap och därefter var det dags för FINALEN! När man levt en del med låtarna känns det väldigt spännande att man slutligen ska få veta som vinner… Jag kan förstå att det känns drygt om man bara ser sändningen på tv, har man lyssnat igenom låtarna några gånger känns det hela mer angeläget, och den möjligheten finns ju faktiskt nu för tiden. Vi intog våra platser i anslutning till SVT:s delegation och efter Stenmarcks framförande pös min granne av så mycket stolthet att han inte kunde låta bli att avslöja sig som självaste far till Martin Stenmarck. Om finalen kan sägas att en helt okej låt vann, jag hade Grekland och Danmark som mina favoriter. Kunde aldrig tro att Sverige skulle komma så lågt, ska bli spännande att se hur intresset för melodifestivalen blir nästa år, då vi i första hand skickar en låt till kval…

Söndag hemresa och en begynnande förkylning. Allt gick som planerat. Nu ska jag se Reinfeldt/Persson-duellen.

Ett av orden jag använder för att beskriva mig själv på denna blogg. De senaste dagarna har jag haft anledning att tänka över vad det begreppet egentligen betyder.

Mina funderingar började med ett besök på wikipedia:

Den ursprungliga tanken om det socialistiska samhället, var att det var en övergångsfas där klassamhället skulle upplösas och statsmakten med tiden förlora sin funktion och upphöra att existera. Vissa länder där kommunistiska och socialdemokratiska partier varit statsbärande har dock betecknat sig som socialistiska utan att verka sträva för detta mål. I dessa länder har det vanligen utkristalliserats byråkratiska maktapparater som strukturellt påminner om ett kastsystem eller adel.

Det här låter ju som en ganska bra beskrivning av vår svenska socialdemokrati och vad den lett till, vilket är synd. För i min tolkning av ordet antisocialist ligger ett klart motstånd mot (s). På samma sida kan man dessutom läsa:

Idag har de reformistiska socialisterna, framförallt inom socialdemokratin, anklagats för att ha övergett så många socialistiska principer, att deras ideologiska grundsyn har ifrågasatts.

Socialism kan sammanfattas på följande vis:

1. Jämlikhet
2. Uppnå rättvisa genom gemensamt ägande (Marx och Engels)
3. Uppnå rättvisa genom lagstiftning och transfereringar (reformistisk socialism)
4. Klasskamp, vill utplåna klassamhället
5. Kollektivism

Utifrån detta betecknar jag mig som antisocialist:

1. För det första skiljer sig min syn på rättvisa och jämlikhet radikalt från socialistens. Rättvisa är inte att alla har det likadant, det är att alla har/får lika villkor.
2. Gemensamt ägande är “människohämmande”. En samhällsfunktion som drivs privat av människor som brinner för och driver det dom gör uppnår självklart bättre resultat och utvecklar sina metoder mer än vad en samhällsinstitution där de människor som utför funktionen är “påtvingade” av samhället att utföra den. Detta gäller inte minst människonära funktioner såsom vård, skola, barnomsorg, arbetsförmedling etc. Självklart ska dessa funktioner finansieras av samhället med skattemedel, men det säger inte att samhället måste utföra densamma. Finns det ett privat initiativ som både kan erbjuda en fullgod samhällstjänst och samtidigt göra vinst, ser jag inga problem med det. Man får trots allt lön även i den offentliga sektorn.
3. Till viss del tror jag att rättvisa kan uppnås genom lagstiftning (diskrimineringslagstiftning t.ex.), men det är knappast hela lösningen. Alla transfereringar (förenklat: skatter som blir bidrag) i vårt samhälle får mig att må illa. Låt människor med låga inkomster betala mindre i skatt så att de slipper bli beroende av samhället i form av socialbidrag, bostadsbidrag och gud vet vad! Ett skyddsnät ska finnas, inte mer.
   Men hur ska då rättvisa uppnås? För det första: Inför staten ska ALLA vara lika, din inkomst ska inte avgöra hur mycket pengar du får när du är sjuk eller arbetslös. Alla ska garanteras samma nivå och den som vill ha en viss levnadsstandard kan komplettera med privata försäkringar. Samhället garanterar en grundtrygghet. En ytterligare modell för att skapa en mer rättvis utgångspunkt för alla medborgare hörde jag talas om för ett tag sen. Brittiska Labour (typiskt… ;-) har lagt ett förslag där barnbidraget (som också är ett bidrag jag kan försvara) till viss del ska låsas till barnet. De samlade pengarna (bara 462/månad ger 100 000 + ränta vid 18 år) ska man få ut som myndig och man har då en god grund att stå på för sitt fortsatta liv, och framförallt, ALLA får samma grund. Vilket parti föreslår detta först i Sverige?
4. Att prata om klasskamp och klassamhälle måste vara det bästa man kan göra för att säkerställa dess existens. Det låter illa, men jag tror att en viss form av klassamhälle är bra, så länge det är ett klassamhälle där resor upp för klasstegen är möjliga. Den typen av morot behöver människan.
5. När det gäller kollektivism handlar det om att min människosyn skiljer sig från socialistens. Jag vill ha ett samhälle som ser varje människas unika egenskaper och potential. Jag vill inte bli gruppbehandlad som vare sig man, bög, ungdom eller någon annan kollektivistisk benämning jag kan tänkas ingå i. Det värsta exemplet på kollektivism idag finns i den svenska skolan. Där stöps elev efter elev i samma form, gång på gång. Jag säger individualism, inte kollektivism.

Jag kan inte se att min antisocialism och den politik jag vill ha skulle leda till mindre social välfärd. Den sociala välfärden ska dock inte komma i form av lättåtkomliga bidrag till den som inte klarar sig själv utan istället av ett samhälle som tror på människan, individen, så att alla människor klarar sin egen sociala välfärd. Det handlar om konsekvenser, vilka konsekvenser får den politik som förs? Den socialdemokratiska politiken föder försoffade bidragsberoende medborgare som inte ser nyttan av att bidra till samhället när man klarar sig rätt hyfsat ändå (mp:s linje om medborgarlön är rena kräkmedlet). Och jag har fått för mig att socialdemokraterna driver en socialistisk politik men om man med socialism menar att alla ska ha det bra och känna sig värda något, ja då är jag nog mer socialistisk än socialisten själv.

Så har det skett, KDU har valt en ny förbundsordförande och kommer för alltid vara ihågkomna som “ungdomsförbundet som sparkade bögen”. Precis som Erik Slottner själv säger till Barometern.

Och inte hade KDU-medlemmarna några bra kandidater att välja mellan, oavsett om de hade valt Ella eller Charlie hade de säkerligen haft en förbundsordförande som står bakom detta uttalande där KDU tar ställning mot lesbiskas rätt till insemination inom den svenska sjukvården. Nu blev Ella vald och det känns på nåt vis lite bättre än Charlie även om jag mycket väl kan tro att han tagit avstånd från tidigare åsikter som blivit mycket uppmärksammade i media.

KDU använder sig av följande argument angående insemination för lesbiska:

Ett barn har enligt FN:s barnkonvention rätt till både en mamma och en pappa.

Då undrar jag:

• Vad säger KDU till ett barn som förlorat sin ena eller kanske båda föräldrar?
• Vad säger KDU till ett adopterat barn?
• På vilket sätt har ett barn till två lesbiska eller två bögar inte tillgång till båda sina biologiska föräldrar? Till skillnad från Danmark har Sverige vad jag vet inga planer på att möjliggöra anonym spermiedonation och ett par bögar skaffar knappast ett biologiskt barn utan en känd mamma.

Alla dessa frågor med hänsyn taget till FN:s barnkonvention. Konsekvensen av KDU:s politik blir att lesbiska par kommer fortsätta åka till Danmark för att få insemination från okänd donator, vilket leder till svenska barn som därmed fråntas rätten att känna till sin biologiska pappa. Anser KDU att det är att följa FN:s barnkonvention?

Personligen har jag lite svårt att förstå varför detta krav finns i FN:s barnkonvention men jag anar att det finns ett antal psykologiska (och säkert freudianska) förklaringar till detta som jag skulle köpa om jag fick det förklarat för mig. Men jag kan ändå inte låta bli följande argumentation, där aspekten kring biologiska föräldrar inte är medtagen:

Jag kan inte framför mig se varför ett barn skulle råka illa ut, må dåligt eller fara illa av att växa upp med två homosar till föräldrar. Sålänge KDU och andra organisationer slutade sprida nidbilder av homosexuella kan man slippa spridning av fördomar som barnet skulle kunna utsättas för av ignoranta människor i sin omgivning. Men även om dessa fördomar finns kan jag inte föreställa mig en bättre rustad person till att möta dom än ett barn till ett homosexuellt par. Och kan det finnas nåt mer genomtänkt och planerat än ett “homobarn” (om man kan kalla dom det…)? För ett heterosexuellt par kan det bli barn fullständigt oplanerat och det är ingen som ifrågasätter deras rätt att föda och ta hand om sitt barn, det är ju ett krav om de inte väljer abort. Ett homopar som behöver vidta extraordinära åtgärder för att få ett barn har knappast tagit beslutet lite huxflux, utan det måste kräva ett verkligt beslutstagande och planerande. Vem tror att människor som gör så mycket inte ska kunna och vara skyldiga att ta hand om sitt barn på ett bra sätt? Vem tror att ett flatpar kommer utsätta sitt barn för bara kvinnliga kontakter och inga män i omgivningen överhuvudtaget? Är man rädd för att barnet ska få skeva bilder av vad som är kvinnligt och manligt är det nog inte till homoparen man ska vända sig. I ett heteroparsammanhang är det inte konstigt om könsroller cementeras och sprider sig vidare på barnet, ett barn till homos kommer garanterat ha en mer nyanserad och sund bild och vara betydligt mer “genusmedveten” än de flesta andra. För så är det med de homos som skaffar barn. De kan det här och de tar ett stort beslut. Ett sånt där beslut som man följer fullt ut.

På din blogg är du väldigt höger för att vara centerpartist.

Ungefär så sa en vän till mig igår men la senare till att det nog har att göra med hur han i övrigt känner mig. Själv känner jag mig dock inte “väldigt höger”, däremot är jag väldigt lite vänster.

När jag går igenom mina politik-bloggar som jag hunnit med hittar jag inget inlägg som skulle kunna kategorisera mig som “väldigt höger”.

Den 23 april gjorde jag ett inlägg om Göran Perssons syn på interndemokrati i ett politiskt parti. Det är ingen hemlighet att jag ogillar det socialdemokratiska styret i Sverige, men för den skull kan jag inte betecknas som “väldigt höger”.

Den 29 april kritiserade jag maxtaxan inom barnomsorgen. Det kan knappast vara “väldigt höger” att kritisera en reform som främst gynnat höginkomsttagare.

Den 30 april utnämnde jag Fredrik Reinfeldt till vår blivande statsminister. Inte heller det är en hemlighet; Att jag hellre ser moderatledaren än socialdemokratledaren på statsministerposten. Jag vill dock ha ett starkt centerinflytande i en kommande borgerlig regering och därmed kan inte min önskan om en moderat statsminister betecknas som “väldigt höger”.

Den 1 maj gjorde jag ett kritiskt inlägg om arbetarrörelsens ständiga demonstrerande mot sig själva. Som den vänsterkritiker jag är ser jag inte hur detta kan vara “väldigt höger”.

Tidigare idag gjorde jag ett inlägg om felet med progressiv skatt. Detta är nog det mest högeraktiga jag skrivit på denna blogg men att föreslå skattesänkningar som med stor säkerhet skulle ge ökade skatteintäkter att använda i vård, skola och omsorg kan knappast vara “väldigt höger”.

Jag erkänner gärna att jag står till höger i politiken. Men jag tror det finns en missuppfattning, både hos min vän och bland andra, om vad höger är för något inom politiken. För mig handlar högerpolitik, och centerpolitik, om att skapa ett samhälle där alla människor har samma värde inför staten. Där engagemang, företagande och arbete uppmuntras. Ett samhälle där det lönar sig att kämpa, men där man också fångas upp i ett skyddsnät när det inte går som man tänkt. I ett kommande blogginlägg kommer jag att definiera min tolkning av ordet “antisocialist” som är ett av de adjektiv jag använder för att beskriva mig på denna blogg. I arbetet med det inlägget känner jag mer och mer att min politik kanske är mer socialistisk än socialdemokraternas. Men med en viktig skillnad: I mitt samhälle, med stor social omtanke, utgår man från individerna och inte från kollektiven.

Om man tjänar mer än 26 000/månad får man utöver kommunal- och landstingsskatt också betala statlig skatt. Dvs procentsatsen för hur mkt du betalar i skatt höjs beroende på hur mkt du tjänar (det är detta som kallas progressiv skatt).

Och visst, det kan man ju tycka är solidariskt och bra att de som tjänar mer också bidrar med mer till samhället. Men det finns två stora MEN:

• När man är i ett löneutvecklingsläge som gör att man till slut kommer över gränsen för att betala statsskatt får man under en tid ut mindre pengar till sig själv än tidigare, detta tills man kommer upp i så hög lön så att man återigen får ut mer än tidigare; hur lång tid det kan ta är jag osäker på, men säkert ett par år beroende på hur höga löneökningar man har.
• Detta har i sin tur lett till att många som skulle kunna ta ut/få en högre lön förhindrar detta för att slippa statsskatten. Istället väljer de att ta emot olika typer av bonuser/förmåner istället. Detta kan inte kallas för fusk, men regelverket i sig gör ju att samhället går miste om skatteinkomster för att folk vill undvika statsskatten. Om man alltså tog bort statsskatten för de med höga inkomster kan man anta att de totala skatteintäkterna skulle öka, får då skulle det inte gå att få en löneförhöjning som i praktiken innebär en lönesänkning.

Jag såg en hund utanför en affär fastbunden i en cykel. Det var en stor bjässe till hund. Med den rätta viljan hade han kunnat ta sig därifrån med cykeln i släp.

Det här tycker jag är rätt klockrent :-) >>

Idag gör de det igen. Sossarna demonstrerar mot sig själva. Och jag klandrar dem inte. Attans att det är söndag idag. Annars hade jag minsann jobbat. Ska första maj vara kvar som helgdag borde det göras om till en demonstrationsdag för den som nu är i opposition. Låt Alliansen ta över 1 maj nästa år, 2007 kan arbetarrörelsen få den tillbaka i sin nyvunna roll som opposition.

Noterar att någon startat Perssons blogg lagom till första maj. Roande läsning iofs men frågan är om det inte slår tillbaka på oss seriösa företrädare för ett maktskifte.

Tillbakablick 1 maj 2004 >>